Att ta för sig
När jag blev uttagen i Vi i femman laget var det en stor dag för mig. Vi hade fått göra prov och de fyra bästa i klassen blev uttagna. Lite grumlades det hela av att 1. läraren uttryckte sin överraskning över att just jag blev uttagen. Alla andra var självklara, men "Virvla!" sade hon överrumplat. 2. en kompis sade åt mig att byta plats med henne, för hon skulle ju göra så mycket bättre ifrån sig än jag. När vi skulle vara med i stora finalen skulle några föräldrar följa med. Jag anmälde min mamma utan att tänka mig för. Mamma blev jättearg. Jag förstod att jag hade gjort fel, jag skulle ju såklart ha frågat henne först. Men jag var så säker på att hon skulle bli stolt, att hon ville vara där och se min triumf när jag var med i tv. Det blev hon inte. Hon var faktiskt ganska arg på mig hela resan, det jag kommer ihåg. Så det som skulle bli stort och spännande blev lite grumlat.
Allt det här är ju subjektivt. Jag hade det inte bara dåligt i skolan, fick inte bara skäll av min mamma. Men jag behöver skriva ner minnen och känslor som har satt sig fast, som känns viktiga för mig och som kanske kan få mig att få reda på varför jag mår som jag mår idag.
Känner igen mig i mycket. Jag har vuxit upp med pappas ord "någon annan är alltid bättre än du".
När jag kom till finalen i 60-meter på skolmästerskapen men sist i det loppet och var helt förstörd av nervositet/nederlaget sa pappa att "det hade inte hänt om du tränat hårdare", istället för att säga att jag var jätteduktig som kom till final liksom. Förhoppningsvis har man lärt sig nåt tills man själv får barn. Jag är rädd för att göra samma misstag som mina föräldrar gjorde...
Det är bra att vara medveten om det. Men frågan är om det kommer hjälpa? Tänk om man liksom glider
över till att bli som ens föräldrar i alla fall? Bäst att vara på sin vakt.
Just här och nu är jag så trött så trött...har jobbat fram till nu. Läser ditt inlägg och vill gärna kommentera men får vänta till annan dag.
Vill bara skicka en KRAM
Jag tror att det kan vara så i många familjer. Kanske för att föräldrarna inte riktigt är medvetna om vad de gör. Din mamma kanske själv hade en liknande uppväxt för hur mycket man än försöker att låta bli så blir man ofta som sina föräldrar i slutändan ändå. Har du frågat henne? Hon kanske inte har den blekaste aning om hur du minns uppväxten. Jag är rätt nöjd med mina mammor och pappor, som tur är.
Gud, så vuxet jag skriver. usch.
Men herregud, men herregud, men herregud!!!!! Har just skrivit en litet fjantinlägg om att tjejer måste ta för sig mer i bloggvärlden, och så får man syn på detta. Finns det såna människor????? Jag blir så jävla arg och ledsen och upprörd. Hur i helvete kan man...???? Åååhh. Så jävla hemskt.
Det låter bara sååå fel det där. Man måste ju stå bakom och pusha sina barn. Det borde vara en självklarhet! Fattar verkligen inte varför din mamma inte ville följa med på Vi i 5:an, eller varför hon inte blev stolt. På ett sätt känns det bra ändå att läsa det du skriver, för då känner jag att jag kommer bli en bra lärare och förälder, när jag en dag blir det. Precis på samma sätt som det känns bra att se dåliga föräldrar i "Supernanny".
Sharona - Alltså, att prata med min mamma om hennes egna tillkortakommanden är inte en så bra ide. Hon vänder sig emot en och hon förnekar intensivt. Hon tvingade mig att skriva egna lappar till skolan när jag var liten för att hon inte kan stava men sade att det var för att min handstil var så fin. Sedan tvingade hon mig skriva om lapparna för min handstil inte var fin nog. Självinsikt är inte hennes starkaste sida.
Crrly, Mangon - Jag tror inte detta är jätteovanligt? Däremot är det lite jobbigt för när jag hälsar på i funktionella familjer har jag ingen aning om hur jag ska bete mig *glödlampa över huvudet* det där vill jag blogga om!