serifer eller inte...
Eh, det är med serifer i mitt senaste inlägg beror ju lite på...Inte serifer när jag skriver men serifer när jag har publicerat...så fel det kan bli ibland.
Det regnar och är varmt ute. Då tycker jag det är mysigt med regn. Skulle gärna gå ut på promenad när det regnar...om jag bara hade en regnkappa! Nu kommer jag bli genomsur i min jeansjacka istället. Paraply ger bara inte samma känsla.
Min önskan att banta går inte hand i hand med min önskan att äta vad jag vill. Kan man uttrycka det så? Men nu är det sommar och jag ska ta tag i mitt liv! Jag SKA. På riktigt den här gången.
Midsommar känns jävligt kasst. Jag avskyr helger där det är obligatoriskt att ha roligt. För jag har aldrig roligt då. Jag blir väl full och gör bort mig eller något. Helst skulle jag vilja tillbringa helgen ensam hemma. Då kunde jag bara mysa lite, skriva och göra allt det där jag inte tycker att jag har tid med annars. Nåja, det räcker väl med att umgås på Midsomarafton jag måste få ha Midsommardagen för mig själv. Jobbar söndag.
Jag längtar desperat efter min semester. Inte safarin utan veckan jag täntke ta i slutet av augusti/början av september. Då tänker jag först vara hemma i några dagar och ljuga för folk o säga att jag är bortrest. Sen åker jag nog hem till Kd för att spela lite golf och slappa. Bara vara för mig själv utan att vara påtvingad en massa socialt umgänge (förutom morsan när jag åker hem då).
Mongo
Ja, jo, det har varit allmänt känt ett tag och jag erkänner det. Jag är ett Mongo. Med stort M.
Jag har velat ändra font sedan jag började skriva här. Tycker den är för liten och trots att den är utan serifer lite suddig att läsa. Jag tänkte packa upp allt och få ordning på mina papper för att sedan leta reda på mina kursböcker etc från webbpubliceringen. Html kodning är ju snabbt fixat, särskilt när man har en särskild knapp för det där en massa taggar dyker upp gratis. Nåå. Jag hittade papperen. Och städade raskt undan dem för att sedan bära ner kassen till källaren! Jag är en vandrande katastrof. Jag vet ett maskrosbarn som skrattar så hon gråter när hon läser detta. Men det är lugnt. Jag bjuder på mig själv. Jävligt ofta och jävligt mycket. Tydligen så slickar jag på klubbor för att sedan raskt förtränga. Det är i alla fall vad jag har hört.
Jag sov ingening igår. Nästan i alla fall. Jag var dödstrött, men kom inte i säng fort nog så jag gick över den där konstiga gränsen och blev pigg istället. Dessutom var det olidligt varmt!
Idag var jag på stan. Skulle köpa på mig lite mer safarisaker tänkte jag. Köpte en illgul tunika från Indiska så jag inte bränner axlarna. Behöver lite annat smått och gott också men hittar det inte. Jag får ta en helrunda en dag nästa vecka och handla precis allt jag behöver så det blir klart. Sedan får jag se hur mycket pengar det blir över, räkna ut fickpengar etc. Det blir en rätt snål Juni känns det som, men det är det värt!
Verkar som om kameran blir såld också! :-) Har haft annonsen ute länge nu, och en del har hört av sig. Det är ju närmare löning nu så kanske är det därför folk har börjat ringa på den först nu.
"Hon"
Återresa
Det faktum att jag är adopterad har präglat mitt liv, såklart, både på gott och ont. Jag vet iofs inte exakt på vilket vis det skulle vara på gott men något bra är det säkert också. Oftast tycker jag att det har varit på ont. Jag kan till viss del förstå tex Tobias Hubinette (utmärkt lärare förresten, inte så pedagogisk men smittande i sin entusiasm) som hävdar att internationella adoptioner är en förlängd arm av den vite mannens koloniserande osv. Jag står inte på barrikaderna för att homosexuella ska få adoptera, inte för att jag har något emot homosexuella utan för att jag anser att formen av adopterande kanske borde tänkas om. Vi kanske borde trappa ned på antalet internationella adoptioner, i alla fall som de ser ut idag. Fast det där blev fel. Jag anser att varenda kompis jag har som är gay verkar vara mer lämpad att bli förälder än någon av mina straighta vänner. Sexualitet har inte med adoptionsfrågan att göra, det enda jag inte vill se är en ökning av int'l adoptioner. (Egentligen vill jag sudda ut ovanstående men tänker låta det stå kvar ändå, det är trots allt min dagbok/blogg)
Jag kan ta väldigt illa vid mig när jag läser på internetforum och blivande adoptivföräldrar pratar om att välja hudfärg på sitt barn och att de inte vill ha för mörka barn. Detta menar de är för sitt barns bästa. Bullshit om något. Jag tror sidan är www.adoptera.nu jag brukade läsa och debattera där för några år sedan men slutade med det för jag mådde dåligt av det. Det var mycket "vi" och "dem" känsla, de adopterade mot adoptanterna. Mycket ignorans. Varför fortsätta kalla oss för adoptivbarn när vi är vuxna tex? Varför motsätta sig våra åsikter när de blir obekväma istället för att lyssna på våra erfarenheter?
Adoptionen i min familj är ett ganska infekterat ämne, inget man pratar om. Redan när jag var liten insåg jag att diskutera adoption var tabu. Men det var ju den största händelsen i mitt liv, kommer väl alltid vara det tills jag får barn kan jag tänka mig, att inte få diskutera det var otroligt jobbigt och fick mig att fundera väldigt mycket.
Jag önskar mig en återresa. Jag har hittat en resa som jag tycker verkar spännande och en bra och mjuk introduktion till mitt fädernesland. Den går till Kina och Korea och är dyr....såklart. Men jag har råd. I April nästa år går den av stapeln. Men jag vill inte resa själv. Helst vill jag ha med mig Nadja som på bara några månader blivit en av mina närmsta vänner. Pontus är också en kandidat. Min första återresa till Korea vill jag inte bara dela med vem som helst, jag måste känna mig trygg med den jag reser för allt annat kommer bli så otroligt jobbigt. Jag tror det kommer bli jobbigt i alla fall, men då har jag ändå någon att dela det med. Det skulle betyda mycket för mig att komma tillbaka till Korea inbillar jag mig, men kanske kommer jag hem till Sverige igen precis likadan som när jag åkte.
Jag har alltid hatat att inte se ut som alla andra men att känna mig som dem. I Korea kommer jag se ut som alla andra men inte vara som dem. Denna dubbelhet som väldigt få verkligen kan sätta sig in i har varit något av det jobbigaste för mig. Fortfarande när jag ser mig själv i spegeln ibland kan jag undra vem det är som tittar tillbaka på mig. Vem är det som har så sneda ögon och sånt platt och konstigt ansikte? I mitt huvud är jag en vanlig svensk tjej. Men det är jag inte. Jag kan tycka det är jobbigt när kineser/japaner/koreaner kommer fram till mig och pratar på sitt eget språk, tror att jag är en av dem, för det förtydligar bara att jag inte är som alla andra, som alla svenskar. Klart jag kan skratta åt det, jag skrattar åt det mesta, men det är jobbigt också. Att vara tvungen att förklara sig och rättfärdiga sin identitet.
Ibland möter jag etnocentrism och ignorans som är skrämmande. "Du tycker väl om ris" och "Vilken tur att du fick komma till Sverige" är kommentarer jag är grymt trött på och ändå är de inte så väldigt ovanliga. Jag har hört båda från minst två olika personer. Den sista är en väldigt vanligt förekommande åsikt som jag inte har någon som helst förståelse för.
Toblerone (ärligt vunnen) och packning inför safarin
Igår var jag på Skansen! Jag har aldrig varit där förut och blev kär! Kärare än i Grönan, kärare än i Globen, kärare än Hagaparken....det måste vara ett av Stockholms bästa ställen! Jag vann nästan 2kg Toblerone, såg björnungar, klappade en orm och en spindel, det var varmt o skönt, fantastiskt umgänge, goda bullar....en helt otrolig dag helt enkelt.
Jag har börjat förbereda mig på riktigt inför resan! Jag har lämnat in ansökan om visum till Tanzanias ambassad (ska hämta på tisdag), köpt sovsäck och börjat tänka på vad och hur jag ska packa.
Ska jag ha ryggsäck eller resväska? Hur många kjolar/shorts ska jag ha med mig? Hur många skor och vilka? Ska jag köpa en fickkniv och en pannlampa? Ska jag ta med mig en frottéhandduk eller köpa en sådan där smart på Naturkompaniet? Hur mycket pengar ska jag ha med mig? Kommer jag tvätta eller måste jag ha med mig 20st par trosor? Behöver jag en större sked? Hur många kilo packning kommer jag upp i bara med reseapotek, sovsäck och andra nödvändigheter? Får inte glömma att köpa en axelbandslös bikinitopp! Behöver kanske ett axelbandslöst linne? Tänk om jag kommer till Afrika och upptäcker att jag glömt något viktigt? Jag börjar bli nervös.
Måste börja lära mig alla funktioner på kameran också, det går inte an att komma till Masai Mara och inte veta hur den fungerar!
vad gör man inte för sina kompisar?
Igår var jag på Gröna Lund -igen. Såg Shirley Clamp uppträda -igen. Jag är ju inget stort fan själv, men min kompis är det så jag var med som moraliskt stöd och hade dessutom väldigt roligt som grädde på moset! Fick använda min nya kamera som funkade väldigt bra, tog kort både på Shirley och på vissa byfånar i publiken som jag ansåg värda uppmärksamheten.
Jag önskar att någon vill köpa min kamera. Börjar få risigt med kosing.
Efter Grönan igår åkte jag o hälsade på morsan o hennes kompisar som är i Stockholm över helgen. Blev itvingad mat jag inte ville ha och fick lyssna på deras gagg ett tag. Det var riktigt kul! Undrar hur mycket vin det blev för dem, de var dragna när jag kom dit och hade en tillbringare rött kvar...
Sökte ett jobb igår. Jag önskar mig det jobbet så himla mycket!! Kom på en massa andra saker jag borde skrivit i det personliga brevet såklart men jag hoppas att det jag skickade kommer att duga. Jag måste verkligen skaffa ett nytt jobb och det här vill jag ha alldeles extra mycket.
nytt jobb?
Jag hade lönesamtal igår och det blev klargjort för mig att jag inte kommer få någon löneförhöjning. Alls. Att jag ens ifrågasatte att jag inte skulle få någon löneförhöjning föll inte i god jord. Andra som gör samma prestation som jag har bara 17...so? Min sk chef drog upp en massa irrelevanta skitsaker och motiveringar för varför jag inte skulle få någon löneförhöjning.
"Vi kanske kan se om vi kan höja din bonus istället" Men herregud liksom, tror han att jag är dum i huvudet? Min bonus är inte en del av min officiella lön så den ska han bara lämna utanför lönesamtalet. Om jag ansöker om mitt lån kan jag inte säga till banken att jag får bonus från jobbet varje månad, den är inte fast och den räknas därmed inte. Han kunde lika gärna säga "Vi schemalägger dig bara på kvällar så får du mycket OB".
Andra i mitt team gör samma prestaion men för mindre lön drog han upp några gånger. Dels så får han inte jämföra min lön med andras och dels så är de 20år och fick naturligtvis inte samma ingångslön. Lever vi i ett kommunistiskt land där alla ska ha lika lön, har vi inte individuell lönesättning?? Ska jag lida för att mina medarbetare inte har samma erfarenhet eller ålder som jag?
Min prestation kan jag förstå, jag ligger inte högst i statistiken över tagna samtal. Å andra sidan får jag aldrig tillbaka case. Jag hjälper alltid alla som frågar om jag kan eftersom det inte skulle falla mig in att säga nej. Då antyder han att jag borde hjälpa till mindre, att mina kollegor borde leta mer på KMS. Men sug kuk tänkte jag då, då borde de inte sätta oss som har jobbat längre tillsammans med de som inte jobbat lika länge, om vi ändå inte får hjälpa till. Och so what om jag inte tar lika många samtal som andra gör, jag kopplar inte vidare så mycket. Jag är bra på vad jag gör och även om pengarna inte bryr mig så mycket så gör det mig förbannad att jag inte uppskattas tillräckligt för att få några hundralappar mer i månaden.
Nu söker jag nytt jobb. Jag hade egentligen tänkt vänta till hösten och jag kommer nog inte få något förrän till hösten heller, men jag måste börja leta. Jag måste ta tag i mitt liv, för ingen kommer göra det åt mig. Det är synd för jag trivs så vansinnigt bra med mina jobbkompisar men det är inte tillräckligt längre.
Jag, N och M letar lägenhet tillsammans, hoppas vi kan få en!! Det vore så himla kul att dela lägenhet med de två, jag tror vi skulle trivas jättebra tillsammans! Satte ut en annons på ny-bostad igår och försökte även med andrahandsguiden men det fungerade inte där.
Fick min nya kamera av K igår, jättekul, den var hur snygg som helst!!! Nu måste jag bara sälja min gamla....*djup suck* Får väl sätta ut en annons på Blocket, men då ringer alltid en massa galningar.
hobby?
Igår så sade en kille att han hade börjat spela golf för att han ville skaffa sig en hobby. Jag bnörjade fundera över varför man har de intressen man har, och vilka hobbys jag har själv. Jag har inte så många. Kände mig så patetisk men samtidigt...har alla så mycket mer att göra eller ser de bara på sina liv på ett annat sätt?
- Kompisar
- Öl
- Golf
- Surfa
- Shoppa
- Resa (varför har det blivit en kliché att resa?)
Är något av ovanstående förutom golf en egentlig hobby? Vad ska man göra på sin fritid då? Varför låter alla andras liv så spännande men inte mitt?
Pappa fyllde år igår, hade glömt bort det men ringde hem ändå. Jävla tur. Har köpt en Asterixbok och dagcreme åt honom. Undrar hur han kommer ta emot dagcremen...
Jag har dålgit med pengar. Jag vet inte hur eller varför det hände men helt plötsligt insåg jag att jag inte alls har så mycket pengar som jag förväntade mig denna månad. Fick pengar i födelsedagspresent, men har inte köpt vad jag skulle för dem. 6500kr för nya glasögon. Känns som en onödigt hög utgift men gud så skönt att få nya, jag har börjat hata mina linser!!
Är ett töntigt ragg att föredra framför inget ragg alls? Jag tycker nog inte det.