Nationalitet och avokado
Käkade en avokado sådär GI mässigt som jag har börjat göra. Men vill egentligen helst av allt ha smågodis och Center. Kanske försvinner mitt godissug om några minuter tack vare avokadon men det är inte alls lika tillfredsställande som en påse godis skulle vara!! Körsbär, Center, rosa sockerbitar, zoo, salta balkar, turkisk peppar, sådana där gröna och vita mjuka runda godisar, punchknappar...ja ni fattar vad jag vill ha. Det är inte avokado.
Ser på Svenska dialektmysterier. Jag älskar Fredrik Lindströms språknörderier. Det verkar jag inte vara ensam om heller. Men varför gör vi det?
När jag läste Praktiskt svenska för länge sedan på Universitetet så diskuterade vi att det fanns ett "fint" och ett "fult" språk, dvs SVTsvenska och vanligt dialektsvenska. Typ. Nuförtiden finns inte det på samma sätt riktigt, mer och mer hör man dialekt även i medierna och bland folk. Jag känner inte många som medvetet filar bort sin dialekt även om den automatiskt förändras när man flyttar till ett nytt ställe, men enligt vad man har hört och läst var det vanligt för 10-20 år sedan.
Barnen på fritidsgården tyckte det var pinigt att prata mål och det tyckte vi också när vi var små. Men nu tar jag åt mig mer och mer dialekt faktiskt. Inte när jag bor i Sthlm men när jag kommer hem märker jag att jag av någon anledning pratar mer dialekt än jag någonsin gjort tidigare. Undrar hur det kommer sig.
Nåja. Varför älskar vi att se sådana här serier? Är det identitetsskapandet? Bekräftelse på att ens dialekt inte är något fult? Klart det är intressant men jag har aldrig sett något sådant här när jag bott utomlands. På Irland har de extremt olika dialekter men inte bryr de sig om det. Är det vårt stukade svenska självförtroende som gör att vi behöver det här? Har vi någon slags identitetskris?
Ser på Svenska dialektmysterier. Jag älskar Fredrik Lindströms språknörderier. Det verkar jag inte vara ensam om heller. Men varför gör vi det?
När jag läste Praktiskt svenska för länge sedan på Universitetet så diskuterade vi att det fanns ett "fint" och ett "fult" språk, dvs SVTsvenska och vanligt dialektsvenska. Typ. Nuförtiden finns inte det på samma sätt riktigt, mer och mer hör man dialekt även i medierna och bland folk. Jag känner inte många som medvetet filar bort sin dialekt även om den automatiskt förändras när man flyttar till ett nytt ställe, men enligt vad man har hört och läst var det vanligt för 10-20 år sedan.
Barnen på fritidsgården tyckte det var pinigt att prata mål och det tyckte vi också när vi var små. Men nu tar jag åt mig mer och mer dialekt faktiskt. Inte när jag bor i Sthlm men när jag kommer hem märker jag att jag av någon anledning pratar mer dialekt än jag någonsin gjort tidigare. Undrar hur det kommer sig.
Nåja. Varför älskar vi att se sådana här serier? Är det identitetsskapandet? Bekräftelse på att ens dialekt inte är något fult? Klart det är intressant men jag har aldrig sett något sådant här när jag bott utomlands. På Irland har de extremt olika dialekter men inte bryr de sig om det. Är det vårt stukade svenska självförtroende som gör att vi behöver det här? Har vi någon slags identitetskris?
Jag kan ofta irritera mig på att vi tar efter engelskan så mycket, jag antar att det är vår identitetskris. Vi behöver Fredirk Lindström som säger åt oss att det är okej att prata svenska, det kan tom vara fint! Men hur hamnade vi i den här positionen, kan någon svara på det?
Kommentarer:
Trackback