Potatismjöl
En gång för några år sedan skrev jag i min (numera nedlagda) dagbok att livet är som potatismjöl, det glider genom fringrarna och är omöjligt att greppa. Man får försöka glädja sig åt de små smulor som stannar kvar, som fastnar. Men det är så svårt eftersom resten av livet liksom fanns där men inte ville stanna. Kanske, tänker jag nu, om man fuktar händerna lite så stannar mer av livet kvar, eller i alla fall upp för en sekund, och man hinner njuta mer av det. Hur gör man? Varför verkar en del så nöjda med det lilla de har och vi andra så missnöjda med allt det vi har?
Ikväll ska jag på konsert har jag lovat en vän. Det ska iofs bli roligt, jag ser fram emot det, men det är både hockey och fotboll. Semifinal mot Tjeckien i ishockey och La liga på 4+. Sport och vänner går ibland inte att kombinera, tyvärr!
Monica Zetterlund brann inne igår. Läste vad hon hade sagt när hon tryckte på larmet och kom til 112. "Jag vill inte dö såhär" eller något liknande var det. Makabert. Varför tänker inte rubrikmakarna på till exempel anhöriga som nog helst hade velat ltåsas som hon aldrig hannr inga 112 utan hade somnat lycklig med en cigg i handen och sedan bara hade dött snabbt utan större smärta. Vilken ångest hon måste ha upplevt de där sista minutrarna, fast i sin säng.
Ibland önskar jag att jag hade ansträngt mig mer i skolan så jag kunde få min examen i Medie Kommunikationsvetenskap och på något vis kunde få världen att snurra åt rätt håll.
Satt på bussen igår och funderade över varför det numer verkar som om de som har minst pengar är de som spenderar mest. Varför har det blivit skamligt att inte tjäna pengar? Varför måste man klä sitt barn som inte ens kan gå än i DKNY? Själv är jag ju hagalen och shoppingberoende, men jag tar inte lån, jag håller mig inom min budget. Att köpa på avbetalning är detsamma som att ha ett kreditkort som man inte klarar av och visst sitter vi svenskar och moraliserar och tycker att jenkare, de är allt bra dumma som har fem kreditkort men ingen inkomst. Att ta en sekund och reflektera över vart det svenska samhället är påväg, det är det ingen som gör.
Hur kan man förändra världen?
När jag var 14 år var jag extremvänster och trodde att jag genom lite engagemang och diskussioner kunde ändra mönster och reformera världen, eller åtmindstone min omgivning. Den inlevelse och passion jag då hade försvann på bara någon månad i USA där jag snabbt växte upp och blev en mycket tråkigare och mer nedtonad person. Om vi bara kunde behålla vår energi och blåögdhet från ungdomen skulle kanske världen vara ett bättre ställe. Då var det så självklart för mig att dela med mig av mitt överflöd. Jag är fortfarande stolt skattebetalare, men vad hände med mig? Blir man alltid såhär när man växer upp, är det något som alla upplever??