Virvla

Jag kan ta väldigt illa vid mig när jag läser på internetforum och blivande adoptivföräldrar pratar om att välja hudfärg på sitt barn och att de inte vill ha för mörka barn. Detta menar de är för sitt barns bästa. Bullshit om något. Jag tror sidan är www.adoptera.nu jag brukade läsa och debattera där för några år sedan men slutade med det för jag mådde dåligt av det. Det var mycket "vi" och "dem" känsla, de adopterade mot adoptanterna. Mycket ignorans. Varför fortsätta kalla oss för adoptivbarn när vi är vuxna tex?  Varför motsätta sig våra åsikter när de blir obekväma istället för att lyssna på våra erfarenheter?

Adoptionen i min familj är ett ganska infekterat ämne, inget man pratar om. Redan när jag var liten insåg jag att diskutera adoption var tabu. Men det var ju den största händelsen i mitt liv, kommer väl alltid vara det tills jag får barn kan jag tänka mig, att inte få diskutera det var otroligt jobbigt och fick mig att fundera väldigt mycket.

Jag önskar mig en återresa. Jag har hittat en resa som jag tycker verkar spännande och en bra och mjuk introduktion till mitt fädernesland. Den går till Kina och Korea och är dyr....såklart. Men jag har råd. I April nästa år går den av stapeln. Men jag vill inte resa själv. Helst vill jag ha med mig Nadja som på bara några månader blivit en av mina närmsta vänner. Pontus är också en kandidat. Min första återresa till Korea vill jag inte bara dela med vem som helst, jag måste känna mig trygg med den jag reser för allt annat kommer bli så otroligt jobbigt. Jag tror det kommer bli jobbigt i alla fall, men då har jag ändå någon att dela det med. Det skulle betyda mycket för mig att komma tillbaka till Korea inbillar jag mig, men kanske kommer jag hem till Sverige igen precis likadan som när jag åkte.

Jag har alltid hatat att inte se ut som alla andra men att känna mig som dem. I Korea kommer jag se ut som alla andra men inte vara som dem. Denna dubbelhet som väldigt få verkligen kan sätta sig in i har varit något av det jobbigaste för mig. Fortfarande när jag ser mig själv i spegeln ibland kan jag undra vem det är som tittar tillbaka på mig. Vem är det som har så sneda ögon och sånt platt och konstigt ansikte?  I mitt huvud är jag en vanlig svensk tjej. Men det är jag inte. Jag kan tycka det är jobbigt när kineser/japaner/koreaner kommer fram till mig och pratar på sitt eget språk, tror att jag är en av dem, för det förtydligar bara att jag inte är som alla andra, som alla svenskar. Klart jag kan skratta åt det, jag skrattar åt det mesta, men det är jobbigt också. Att vara tvungen att förklara sig och rättfärdiga sin identitet.

Ibland möter jag etnocentrism och ignorans som är skrämmande. "Du tycker väl om ris" och "Vilken tur att du fick komma till Sverige" är kommentarer jag är grymt trött på och ändå är de inte så väldigt ovanliga. Jag har hört båda från minst två olika personer. Den sista är en väldigt vanligt förekommande åsikt som jag inte har någon som helst förståelse för.