drömmen som sade hejdå eller jag saknar dig.
Jag drömde om Bo. Jag åkte tillbaka för hans skull, till samma hus och skulle bo i samma rum. Jag irrade omkring på gatorna när Bo av någon anledning dök upp. Vi gick på Pearce st tillsammans, sen snodde vi en röd liten bil som han skjutsade hem mig i. Väl hemma så bodde någon i mitt rum o G sade att jag skulle bo i vardagsrummet på soffan på obestämd tid. S stöttade mig och tyckte vi skulle slänga ut snubben i mitt rum. Det blev lite dividerande med dem. Jag gick omrking och kände mig bortkommen, inte alls hemma som jag hade förväntat mig.
Jag o Bo pratade lite i hallen. Jag kommer inte ihåg vad som sades riktigt, men han skulle åka hem. När han gick stod jag på trappen och tittade på hans rygg, då sade jag åt honom att han inte skulle bry sig om att ringa mig. Svarade han? Jag vet inte. Sen satt jag länge på trappen och väntade på att han skulle komma tillbaka, att jag skulle få se bilen åka och jag skulle få se honom en sista gång. Det hände aldrig, bilen måste ha åkt en annan väg och jag såg honom aldrig mer. Jag kunde inte sova, kände mig främmande. Så jag bara satt där hela natten och väntade på honom.
Drömtydning någon?
Antingen var det här mitt hejdå till honom, till den tiden som jag har haft så svårt att släppa (alltså, jag har släppt det, men kanske har jag vårdat minnet lite väl ömt).
Eller så talar det bara om för mig att jag fortfarande sitter där på trappen o väntar och skulle jag kunna ta mig därifrån nu kanske.
Eller både och. Jag vet inte.
En gång såg jag honom igen. Har jag berättat om det? Förmodligen.
Jag vände mig om på gatan, han vände sig om. Båda lika överraskade. Ingen stannade och sade något även om det var nära. Vi vände oss om efter den andra hela tiden tills allt jag kunde se var en liten prick av honom långt borta. När vi var som minst och knappt kunde urskilja varandra längre stod vi o tittade på varandra länge länge. Sen vände jag mig om och gick. Han var på väg till ett uteställe, jag till ett annat. Efteråt grät jag på toaletten och saknade honom, ville gå till honom men gjorde det aldrig. Jag visste att han hade ny tjej, and you can't fight that. Det var försent.
Det är längesedan nu. Flera pojkvänner sedan, men han är sommarkatten jag inte kan släppa.
Mitt hjärta är öppet
men det är få
som tar sej över vindbryggan
utan att vakterna slår ner sina hillebarder
men du gick in
sm om du bara ville
ge mej en korg med äpplen
- Tårpilen, Ulf Lundell
Jag o Bo pratade lite i hallen. Jag kommer inte ihåg vad som sades riktigt, men han skulle åka hem. När han gick stod jag på trappen och tittade på hans rygg, då sade jag åt honom att han inte skulle bry sig om att ringa mig. Svarade han? Jag vet inte. Sen satt jag länge på trappen och väntade på att han skulle komma tillbaka, att jag skulle få se bilen åka och jag skulle få se honom en sista gång. Det hände aldrig, bilen måste ha åkt en annan väg och jag såg honom aldrig mer. Jag kunde inte sova, kände mig främmande. Så jag bara satt där hela natten och väntade på honom.
Drömtydning någon?
Antingen var det här mitt hejdå till honom, till den tiden som jag har haft så svårt att släppa (alltså, jag har släppt det, men kanske har jag vårdat minnet lite väl ömt).
Eller så talar det bara om för mig att jag fortfarande sitter där på trappen o väntar och skulle jag kunna ta mig därifrån nu kanske.
Eller både och. Jag vet inte.
En gång såg jag honom igen. Har jag berättat om det? Förmodligen.
Jag vände mig om på gatan, han vände sig om. Båda lika överraskade. Ingen stannade och sade något även om det var nära. Vi vände oss om efter den andra hela tiden tills allt jag kunde se var en liten prick av honom långt borta. När vi var som minst och knappt kunde urskilja varandra längre stod vi o tittade på varandra länge länge. Sen vände jag mig om och gick. Han var på väg till ett uteställe, jag till ett annat. Efteråt grät jag på toaletten och saknade honom, ville gå till honom men gjorde det aldrig. Jag visste att han hade ny tjej, and you can't fight that. Det var försent.
Det är längesedan nu. Flera pojkvänner sedan, men han är sommarkatten jag inte kan släppa.
Mitt hjärta är öppet
men det är få
som tar sej över vindbryggan
utan att vakterna slår ner sina hillebarder
men du gick in
sm om du bara ville
ge mej en korg med äpplen
- Tårpilen, Ulf Lundell
Kommentarer:
Trackback