Virvla

Och detta trots att jag inte ens pluggar längre.

När jag flyttade hit så ville jag så fruktansvärt gärna att det skulle gå bra i skolan. Jag började jätteambitiöst, pluggade verkligen mer än jag någonsin gjort tidigare, gick på alla föreläsningar och jobbade hårt. Och kuggade första tentan med 1½ poäng. Det knäckte mig lite. Sen kämpade jag mig igenom höstterminen, fick allting godkänt men inte mer. Det gjorde att min tro på mig själv försvann lite. Alla andra var så duktiga, klarade sig utan sådana jätteproblem.
Jag fick goda vänner, men fel vänner kan jag förstå i efterhand. Två hoppade av och de som var kvar var inte särskilt ambitiösa utan ville bara gå klart kursen för att sedan söka vidare till andra äventyr. Svårt att studera med dem alltså. Svårt att få hjälp någonstans ifrån. Särskilt som klimatet och kulturen på skolan inte främjade studiehjälp. Med dåligt självförtroende eftersom jag aldrig har varit duktig i skolan och inget stöd någonstans ifrån gick det ändå över förväntan, jag verkade klara mig förutom den där första tentan som jag fortfarande har rest på.

Sen, sen började det på riktigt. Min pappa blev sjuk på vårterminen, och ni som läst min blogg vet att han är viktigast i världen för mig. Allt stannade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag flytta hem? Han ville inte prata om det, vill sällan vara i centrum och absolut inte prata om att han är sjuk. Kuggade tentan som var en dryg vecka senare, föga överraskande.

Sen hände nästa grej. Min hyresgäst till lägenheten försvann. Spårlöst. Jag var student. Med dubbla hyror helt plötsligt. Jag var tvungen att kontakta kronofogden och reda ut hur man anmäler honom, försökte hitta en ny hyresgäst. Ovanpå det så hade han rökt så mycket i lägenheten att den var obeboelig. Den fick vädras i en månad innan någon kunde flytta in. Jag talade med en äldre kärring i bostadsrättsföreningen som klagade och klagade på honom, men inte hade jag vetat att han varit en så dålig hyresgäst, i så fall hade jag ju aldrig låtit honom bo kvar. Det kändes som om allt rasade ihop. Jag fick låna pengar av mina föräldrar för att klara mig. Att reda ut allting, ringa alla myndigheter, pappersarbete, ny hyresgäst, sanera lägenheten och allt sådant tog flera veckor. Jag kuggade även nästa 5p tenta.

Dags för Buppsats. Nu var jag så stressad över allting att panikångesten kom men jämna mellanrum. Värsta gången var på bussen på väg till skolan. Jag fick hjärtklappning, svettades extremt, hyperventilerade...var tvungen att gå av bussen och promenera till skolan. Själva promenaden är en enda stor minneslucka.
Vi var fyra som skrev uppsatsen, en av dem hade jag svårt för. Hon kunde helt sonika ändra i mina texter jag skickade in, utan att meddela mig. Sen anklagade hon mig för att det jag lämnade in inte var tilräckligt bra. Men hon sade aldrig något förrän hon gjort förändringarna själv, lät mig aldrig rätta till de "fel" som var. I alla fall fick vi ett VG på uppsatsen och opponeringen gick väldigt bra. Min ångest var så stor att jag inte vågade eller orkade lämna lägenheten på en vecka.

Terapin hos skolhälsan var ett sånt skämt att jag slutade efter fem gånger. Det var gruppterapi. Terapeuten var nedlåtande mot oss alla, så uppfattade i alla fall jag och en annan tjej det. Det blev ingen närhet i gruppen. Vi började varje session med att tala om varför vi var där eftersom det var en halvöppen grupp. Detta gjorde att vi aldrig kom framåt. Terapeuten sade åt en av tjejerna att "hon kanske skulle försöka prata om något annat" när hon berättade om att hon hade separerat från sin sambo och sedan dess hade problem med sin identitet.

Efter helvetesvåren/sommaren började jag jobba på mitt nuvarande jobb. Jag drömmer fortfarande om en examen men har Ckursen och 15p från abkursen att ta igen. Jag kan inte. Jag vet inte hur man pluggar. Jag är smart. Jag kan lära mig. Men jag kan inte plugga. Hur gör man? Jag är så imponerad av alla studenter som läser och klarar tentor och skriver uppsatser. När jag sätter mig och försöker studera blir det alltid bara blankt i mitt huvud, någon slags låsning eller panik infinner sig och jag kan inte ta in något. Inte ett enda ord jag läser sätter sig i huvudet. Hemtentor funkar någorlunda. Men man kan ju inte kräva hemtenta på allting.

Det var min studieperiod i korthet. Jag ville bara berätta.