Virvla

Jag behöver älta händelserna känner jag. Älta älta älta. Varför blir man sån? Jag ältar hela tiden i mitt huvud, till den grad att jag faktiskt börjar bli trött på mig själv. Jobbigt.

Jag gav honom inte mitt kort, jag frågade inte efter hans. Det är allt jag funderar över. Men...även om jag hade gett honom mitt kort då hade jag suttit här och väntat på ett sms. Eller ett mail. Och det finns ju inga garantier för att han VILLE ha mitt nummer, han frågade inte direkt efter det själv.
Jag spelar upp små scener i mitt huvud om vad som kunde ha sagts eller kunde ha gjorts. Men det är försent och jag måste sluta med det här. Sluta med det NU. Egentligen vill jag bara sova bort de närmsta dagarna så jag slipper tänka, slipper ångra, slipper önska.

Jag hade ett av de mer pinsamma samtalen i mitt liv med hotellet tidigare idag när jag ringde o frågade om de hade hittat min halsduk när de städade, men jag visste inte rumsnummer, namn på personen bodde i rummet eller någonting. Hur många engelsmän kan ha checkat ut igår på en tisdag, lågsäsong? Nåja, jag fick inte tag på varken namn eller halsduk. Favorithalsduken som varit med om så mycket, borta. Måste köpa ny. Önskar att jag kände någon som jobbade där. Se, nu önskar jag igen. Jag skulle ju sluta med det.