Virvla

Det är okej att jobba helg ändå. Jag har ändå inget för mig. Nästa söndag borde jag fråga om jag kan komma in och jobba lite extra. Beroende på när Tove åker kanske även söndagen efter det. Varje söndag framöver, till slutet av november ska jag försöka jobba. Säger jag nu i alla fall.
Men det är ju så att om jag inte har något planerat, att jag åker och hälsar på någon eller om någon annan kommer hit så har jag inget att göra.
För två år sedan när jag flyttade hit upptäckte jag att stockholmare är jävligt svåra att lära känna och så är det fortfarande. De flesta av mina vänner här har jag genom jobbet. De jag fick när jag pluggade har till stor del flyttat tillbaka hem eller är i alla fall på väg. (Riikka flytta inte!)
Jag pratar och funderar mycket kring att göra Stockholm till min hemstad men om det ska bli verklighet så vill jag ha mer och bättre rutiner. Jag orkar inte jobba så oregelbundna tider med mycket kvällar mycket längre. Kvällarna spelar mindre roll men att aldrig kunna boka in något några veckor i förväg börjar tära på mig. På tisdagar vill jag träna box med Therese till exempel, men det kan aldrig bli något bestämt för varannan vecka ungefär jobbar jag sent. Jag har velat gå en scrapkurs jättelänge men har inte kunnat för jag jobbar konstigt.
Jag hade velat gå en kvällskurs på uni eller folkuni eller sådär men det går inte heller att anmäla sig till eftersom jag inte vet när jag kommer vara ledig. Självklart kan jag byta, men det blir ändå ett hinder i min vardag känns det som.

Jag vet inte riktigt vart jag vill hamna med det här svamlet.

En önskan är att jag snart får ett stabilt liv antar jag. Jag har inte haft det på väldigt länge. En fast inkomst, bestädigt boede, hyfsade rutiner och någon som väntar på mig när jag kommer hem. (en katt, en man, det spelar inte så stor roll faktiskt)