Virvla

Ibland när jag är på krogen eller på fester eller liknande raggningsvänliga omgivningar brukar korta killar komma fram till mig. Om en kille kommer fram alls så kan jag ge mig den på att han är kort. För jag är kort. Och då tror han att han har en bättre chans. LURAD! Är allt jag har att säga. Jag gillar långa killar jag. 180cm någonstans ska de helst vara. Över 190 lite jobbigt, det vet jag av erfarenhet.
185 var fint. Han var fin. Ung. Snäll. Uthållig. Bra. Dåligt avslut blev det, mitt hjärta i skärvor att plocka upp från den regnvåta asfalten medans jag andades in bussens avgaser som tog honom bort från mig. Han är en av dem som Fanfanfan (Thåis) skulle kunna handla om. Det skulle varit han. Det skulle varit vi. Men det är det inte. För min mobil blev stulen och hans slutade fungera och båda trodde vi att den andra försökte låta det rinna ut i sanden. Men så var det inte. I alla fall inte för mig. Och bråket var oundvikligt och hans hårda ord kunde dödat mig och jag blev en sådär gråtande tjej som jag egentligen inte är och han är egentligen inte sådär hård och elak. Det skulle varit vi. Om han varit äldre och mognare. Om jag varit mognare, mer verbal. Om världen varit annorlunda. För när det var bara vi i mitt kalla rum, då var det vackert. När det var fler faktorer än vi som spelade in, då blev det så lätt fel. Men ibland. När jag gick där i den stekande solen med hans arm snirklad runt min kropp och han såg sådär stolt ut så mitt hjärta svämmade över, då var vi rätt. Så rätt att det gjorde ont. Det är längesedan nu. Ibland mailas vi. Jag vill gärna tro att vi båda saknar det som fanns då, men kanske är det bara jag.

Oj, nu blev jag lite sidetracked.

Töntar har också en tendens att komma fram till mig. Då tänker jag ofta (oftast) inombords: Ser jag töntig ut eller vad i hela världen får dig att tro att du har ens en suck? Oftast säger jag inte det här högt. Ibland kan jag fetdissa men oftast om jag ser att det är en kille som kan ta det. En kille skrattade efter en dissning och blev ännu mer intresserad. Det tyckte jag om, det tyder på humor och självdistans. Det blev ändå inte vi. Men vi hade en kul kväll vid baren i alla fall.
Jag har varit ihop med en tönt. Jag blev så förälskad i hans kunnande. Så bildad. Han hade läst mycket. Var smart. Var utbildad. Bländade mig med sitt prat. Jag blev imponerad. Sen blev jag inte imponerad mer. En lat social analfabet var han. Men en rar sådan. Vi pratade om att flytta ihop. Att leva tillsammans. Jämt. Det blev inte så, det var nog lika bra. Men jag kan sakna hans klokskaper. Hans känslighet och godhet skulle behövas i mitt liv just nu. Hans tårar när han såg att jag var ledsen. Men egenskaperna jag inte saknar är övervägande, trots tårarna.

Bloggen skulle handla om att bara töntar och korta killar stöter på mig och att jag alltid måste ragga själv. Men istället blev det om A och B. När ska jag träffa C?