Virvla

Pappa fick mig att gråta idag. Fast på ett bra sätt.

Igår ringde jag hem för att säga att jag bokade biljetter för att komma hem till jul och vad var planerat, vilken dag passade det att jag kom och allt annat. Varken mamma eller pappa var särskilt engagerade i vilket datum jag skulle komma. Mest sura för att jag ringde och störde mitt i filmen Hundtricket som de senare erkände var ganska dålig. Jag är väl bortskämd och självcentrerad men jag kände mig lite förbisedd och ledsen över att de inte blev glada för att jag har fått så mycket ledigt över Jul. Jul är en viktig högtid för mig med hela släkten och mys och matlagning och titta på gamla diabilder.

Idag när jag ringde hem kände jag att jag fortfarande var lite sur på att de var sura på mig för att jag ville komma hem. (nåja, så var det inte riktigt men så kändes det) Då höde jag pappa i bakgrunden säga till mamma att han var tvungen att prata med mig. Det brukar han inte säga om det inte har hänt något spännande i sportvärlden eller så.
När han tog luren från mamma sade han "Jag glömde ju säga välkommen hem igår!" och han lät så ledsen. Han bad om ursäkt och sade att jag är jättevälkommen hem när jag vill och att det skulle bli skojigt att träffa mig. Sen pratade vi lite skit om FBK och att jag hade 4 rätt på lotto idag (hurra, jag gick bara 5kr back på lottoraden denna vecka!). Sen avslutade vi och han slutade med att säga att han var ledsen för att han glömde välkomna mig igår. Jag började snyfta lite när vi hade lagt på luren. Jag blev så glad. Och rörd. Han är min pappa och han är bäst.