Jag är ful? Jag är inte ful!
Nu var det fel att jag gick på Tyrol efter julbordet istället för att umgås med L och G. "Nej, du ska väl inte offra dig för någon och vara lite trevlig för en gång skull" var hennes kommentar. Tror hon att jag inte hör vad hon säger? Tänker hon på vad hon säger? Är hon helt jävla dum i huvudet??
Sen talade hon om för mig vad fult det är med väst. Att jag inte skulle passa i västen utan vara ful i den fula västen. Att jag var tvungen att köpa en skjorta (jag äger inget med krage) att ha under för att ha en tischa eller liknande var opassande och, ja just det, fult. Jag passar inte i det. (hur kan hon veta det?)
L köpte jeans. Varför köpte inte jag jeans? "du orkar väl inte leta" var hennes kommentar på det. Well, morsan, jag köpte inte jeans för jag får lön om fem dagar och du lovade att sätta in pengar för ett par jeans på mitt konto eftersom jag ska få ett par i julklapp! Men jag känner dig. Jag kommer inte få ett par jeans, precis som jag inte fick en dunväst eller ett par träningsskor som utlovat.
Jag bråkade och skrek mig igenom mina tonår när hon betedde sig såhär, hon har varit såhär sedan jag fick en egen vilja (ganska sent). Jag är en individ. Det har hon inte accepterat än. Kommer nog aldrig att göra det.
Jag har diskuterat och resonerat mig genom de senaste åren. Det hjälper inte. Jag har nu gett upp. Istället undviker jag att tala om saker för henne. Undviker att prata för mycket med henne förutom om alldagliga saker och även det kan gå åt helvete. Tydligen.
När jag var ca 13-14 så önskade jag mig hett att hon och pappa skulle skiljas så jag kunde få bo hos honom. Såhär i efterhand kan jag iofs tycka att det var bra att det inte hände, men så instängd och fångad kände jag mig just då, jag såg ingen utväg. Visste inte vad jag skulle göra. Jag kommer ihåg att jag ofta gick till skolsköterskan för jag behövde någon att prata med. Hon brukade skicka mig tillbaka till lektionen med en huvudvärkstablett.
Det gör mig förbannad att jag inte kan ha en normal relation med henne. Men ofta numer orkar jag inte bry mig. Ibland kan jag bli avundsjuk på de som verkar ha en normal, bra relation med båda sina föräldrar. Men jag har en pappa som är bra. Som stöttar mig. Det räcker. Det måste räcka.
En gång, när jag var ungefär i din ålder hade jag köpt den vackraste klänning jag någonsin sett. Svindyr, men det var mina egna surt förvärvade pengar och jag var ensamstående så det drabbade ingen annan än mig själv. Hälsade på min mamma och visade stolt skapelsen. Varvid hon drog in andan och sa: "Du kan ju ha den som nattlinne sen när du tröttnat på den!"
Vår mor är idag 88, hon älskar fortfarande att "göra bort" oss döttrar. Söker gärna en publik, som hon alltid har gjort. Några okända kunder i en butik som får höra hur korkade saker vi säger. Hon började när vi var små och har fortsatt. Min bästa tonårsanekdot är när hon kom in i mitt rum när jag var 16. Jag och min bästis hade ett par killkompisar hemma när hon kliver in och börjar rota i min garderob efter tvätt. "Men fy vilken skitig behå, jag har ju sagt till dig att du ska byta underkläder oftare!" (behån var så där grå som saker blir efter en del tvättar...)
Jag vet inte vad det är som driver dessa mödrar, men det måste väl vara eget förtryck de ger igen för. Och så hittar de inget lämpligare offer än sina barn, läs döttrar och svärdöttrar. Tyvärr har hon låtit en elakheterna gå över till några av våra barn. "Usch vad du ser hemsk ut!"
Inte så mycket tröst att veta att det inte går över, men bra att känna att man inte är ensam i alla fall!
har också en kompis vars mamma är sådär, kan inte föreställa mig hur det känns. men du är fin gumman, det ska du veta!
haha ja mammor är mammor!! Tur det finns pappor :-)
Du var säkert jättefin i din väst!